PETTER VANDRAR SMALA VÄGEN FRAM. DET ÄR PRECIS EFTER GRYNING UTI MÅNADEN APRILLIS ANNO 1806.      Vakten är min den kommande veckan.   Säcken med förning vickar kring axlarna i takt med mina inte alltför skyndsamma steg.  Långsamt närmar jag mig den plats som jag är beordrad att bevaka. Luften svirrar och fladdrar.  Fågelkroppar jagar runt, högt och lågt.  Bevakar gamla revir eller spanar efter ett nytt.   För många är det hög tid att inreda boning inför nya, hungriga  små  magar.    Som  endast  kommer  att  vara försedda med gapande svalg, kan det verka. Sådant är bekant. Hela barndomen ägnades åt att iaktta ... ... samt att plundra. Både ägg och dun från ådorna, vilka jag smög på bland bergen kring hemmet i Majorna. Det blev min uppgift att bidra med till mager överlevnad, för små- syskonen och för  Mor och för  mig själv. Att ta från häckande eiderhonor. DET ÄR MOT BEFÄSTNINGEN  SKANTZEN KRONAN SOM HAN ÄR PÅ VÄG EFTER BESÖKET I BARNDOMSHEMMET,  DÄR HAN AV MOR FÅTT EXTRA FÖDOPÅFYLLNING I SIN SÄCK. ETT PAR AV RÅGBRÖDEN LIGGER DÄR,  VILKA GRÄDDATS I STUGANS MEDELPUNKT, BAKUGNEN. BARNDOMENS TRYGGA HJÄRTA. HUSHÄRDEN, SOM HAN VID ALLA ÄGGEXPEDITIONER OCKSÅ SAMLAT DRIVVED TILL.      Mor gav mig livet när hela  befästningsanläggningen var ungefär sekelgammal, uppför i oroliga tider, men ändå aldrig brukad har man sagt.  Fienden försvann som  med vinden, ändå måste anläggningen vara bemannad. Framme strax. Jag, Petter  -  Marias älste,  andas djupt Hagahedens träsk- kluckande betesängars jorddoft,  bland  spirande  grästuvor. Alltför vattensjuk mark just nu och isfrasig på ytan i vår- vinterns skarpa morgon. Vallarna ligger snart framför mina fötter, de stiger några alnar upp mot  himmelen, men är  inte alls omöjliga att få fäste i,  efterssom  de är  torrare  än omgivningens  mark. Ingrävda stenar gör tjänst och vad jag nu gör, kommer att vara mitt kommande vaktuppdrag att förhindra. Detta att beträda vallarna in mot den murade befästning som benämnes Caponnieren. rosemarie nilsson 2001